Den 22 April fick jag det första tecknet på att förlossningen hade startat, en teckenblödning. Jag förstod ju vad det var, och det pirrade till i magen vill jag lova: Nu skulle jag snart föda barn.
Jo, tjena!
Jag hade förväntat mig att det skulle dra i gång med buller och bång och när inget hände började jag oroa mig, tänk om det inte var en teckenblödning utan att något annat. Ringde genast till förlossningen, som naturligtvis sa att det var en teckenblödning.

Den 23 April kl 09.30 började jag få de första svaga värkarna. Gick med de hela dagen. Vi åkte en sväng till en bilskrot i Huddinge (lite småkorkat, jag vet. Men det gick ju bra) På kvällen käkade vi middag hemma hos min mamma. Jag satt där och försökte föra en normal konversation medans värkarna oftare och oftare gjorde sig påminda.

Den 24 April runt 01.00 blev värkarna mer regelbundna och kom med 5 minuters intervaller. Jag sov i princip ingenting under natten, utan satt och klockade värkar. Jag hade svårt att slappna av om jag låg ned så Anders bäddade åt mig i datastolen, så där halvsatt jag och försökte parera värkarna medans Anders låg och snarkade i sovrummet.
Runt 06.00 var jag gråtfärdig och värkarna kom med 2 minuters mellanrum, jag bestämde mig för att ta en dusch och sedan ringa till förlossningen igen.
Efter duschen hade det lugnat ned sig till 3-6 minuter mellan värkarna och när jag pratade med förlossningen så tyckte de att jag skulle ta en kopp te, 2 alvedon och försöka sova lite. Inte för att jag trodde på det, men jag gjorde som barnmorskan hade sagt och jodå, jag sov från 07.00-12-00. när jag vaknade så duschade jag igen och Anders lagade lite lunch åt oss. Vid 14-tiden var det återigen 2 minuter mellan värkarna och denna gång fick vi komma in när jag ringde.
Halleluleja!

Vi åkte till Karolinska Sjukshusets Förlossning vid 15-tiden. Det var en mäktig känsla att sitta där i bilen tillsammans med Anders och barnet i magen och veta att nästa gång jag kommer hem, så kommer jag att ha ett barn i famnen.
När vi kom fram fick vi sätta oss i väntrummet och vänta…och vänta…och vänta….
När kl var 16.oo kom det fram en barnmorska och sa: Oj, vi glömde bort att ni satt här. Jaha, tack för det! In på ett undersökningsrum, där det konstaterades att jag var öppen 3 cm med buktande hinnblåsa. Hon kopplade CTG och gick. 40 minuter senare kommer hon in och säger:

- Har du haft några värkar?
- Öhhhh, JA!!!! (liksom halllååå)
- Jaha, då sitter denna fel…

Varpå hon kopplade bort CTG, med orden: ”jag har inte glömt bort er, men det är så mycket att göra” försvann hon igen och sedan såg vi inte röken av henne förräns kl 19.00. Då visade hon inte oss på ett rum på förlossningen. För första gången fick jag lite smärtlindring: lustgas…. Det var skoj tills jag började se prickar framför ögonen och inte kunde andas varken in eller ut utan att slå mig på bröstet för att ”förlamningen” skulle släppa. Detta förklarades med att det är vanligt att det blir så när man får lustgas, andas lite vanligt luft ett tag, så släpper det. Obehaget släppte, och jag höll i lustgasen för kung och fosterland.
Anders gick iväg och hämtade våra väskor, när han kom tillbaka hittar han mig stående vid sängens huvudända, i ett febrilt försök att sätta ihop lustgasmasken som hade lossnat från sin källa. Tur han kunde komma och hjälpa mig, för att ringa på klockan och få hjälp av personalen, den tanken hade inte ens korsat min hjärna: Linda kan själv! (men det kunde jag ju inte….)
Nåja, jag trodde nog att lustgasen skulle ha ta bort mer smärta än vad den gjorde, men den gav mig ju något att koncentrera mig på i alla fall. När personalen kom in och hälsade och undersökte mig, så var jag öppen 5 cm. De satte akupunktur, men om den hjälpte eller inte vågar jag inte svara på. Nålen som satt i ena tummen , gjorde i alla fall ont, så den fick de ta bort.
När kvällsgänget skulle gå hem, så kom undersköterska och skulle säga hejdå, och det vet ju alla att det är oartigt att inte småprata så de fick säga till mig att ”andas du i masken om det gör ont” när jag bara försökte avsluta en mening :-)

Jag sa till undersköterskan att:
- Inte för att vara elak men jag hoppas att jag inte är kvar när du kommer tillbaka…
Varpå hon skrattade och sa:
- Det hoppas jag också för jag är ledig i en vecka!

Vid 22-tiden när nattgänget kom och hälsade var jag öppen 9 cm. Wiihooo! Men de tyckte att barnets hjärtljud inte riktigt hängde med, så tog barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet gick, sedan satte hon en skalpelektrod. Vattnet var mekoniumfärgat (dvs, barnet hade bajsat i fostervattnet, troligen pga stress).
Vid 22.30 kollade de igen hur öppen jag var och då hade tydligen hinnorna slutit sig, vilket tydligen kan hända om man har värksvaghet, så då var jag bara öppen 7cm.

Då kände jag att nu får det vara nog. När barnmorskan dessutom ville koppla värkstimulerande så gav jag upp. Jag kapitulerade: Jag bad om EDA.
Medans vi väntade på att narkosen skulle komma, vilket tog en knapp timme, så passade jag på att spy upp all nyponsoppa som jag druckit under förlossningen. Narkosen stack några gången i ryggen innan hon fick till det, vilket det visade sig att hon inte fick. Jag var bara bedövad i vänster höft, i övrigt: inte såå mkt!

I samma stund som hon var klar, började krystvärkarna. De baxade upp mig på en förlossningspall för att barnet skulle komma i läge, när jag sedan ville krysta så formligen kastade de mig i säng, då de ville att jag skulle föda halvliggande, eftersom de ville suga barnets luftvägar när det kom ut. När barnets huvud hade kommit ut så avstannade värkarna och de fick massera min mage tills de kom igång igen. En värk senare kom han ut.

Kl: 00.45 började krystvärkarna och kl: 00.52 är Tobias född!

De sög hans luftvägar, och förutom det faktum att sugen lossnade från väggen, så gick allt bra. Han började skrika och han skrek och han skrek….
ÄNTLIGEN var det över!

Jag fick sy en del stygn, det var inte så trevligt, då de inte kunde bedöva utan bara använde kylbalsam, men även det gick över. Tobias hade apgar : 9-10-10 Strålande med andra ord.

De la honom till mitt bröst och han sög i 40 minuter


Tobias är inte så imponerad när han skall mätas och vägas.


Medans jag tar en välbehövlig dusch, passar Anders och Tobias på att bekanta sig med varandra.

Det var det värsta, men totalt det häftigaste jag någonsin gjort!

Även om Anders och jag var rörande överens om att nästa barn skulle adopteras…. Så har vi nu kommit runt det och ser med längtan fram efter nästa förlossning…. (jag, i alla fall… )